”Gör din spegelbild till en berättelse, inte bara till en bild.”
Det var vad jag tänkte när jag gav mig iväg med en spegel på ryggen – upp på ett 3 400 meter högt berg i Österrike. Varför? För att jag ville bevisa vad vår elamirror verkligen går för.
Och ja, också lite för att jag var galen nog att ta Europas högsta utomhus-selfie.
Idén: En spegel, en bergstopp och en ganska galen plan
Det började – som så ofta – med en kopp kaffe i vår verkstad. Jag höll just vår senaste prototyp i handen: superlätt, flexibel, brytningssäker – och ändå en riktig spegel. Jag vände på den, betraktade min spegelbild och tänkte:
”När vi säger att elamirror är en verklig innovation, måste vi också bevisa det. Och det på ett ordentligt sätt.”
Ett vanligt test på ängen? Tråkigt. Jag ville sikta högt.
Valet föll på en alpin topp i de österrikiska Hohen Tauern. 3 400 meter hög, tekniskt krävande, med klättringspartier och kamsträckor – precis i min smak.
Under veckorna före tävlingen tränade jag som en besatt. Klättringspass, packningsövningar framför spegeln. För en sak var klar: Även om den bara väger 1,2 kg – på 3 000 meters höjd känns allt dubbelt så tungt.
”När du är uppe på berget med det där har du antingen en plan – eller en fågel.” – Ett citat från en bergsguide efter att han sett utrustningen.
Klättringen: sten, is och de första tvivlen
Jag gav mig iväg redan före soluppgången, tillsammans med Felix, min videofotograf. Det var kallt, himlen var klar och pannlamporna lyste upp över grus och klippor.
elamirror -spegeln stack upp ur min ryggsäck som en högteknologisk vinge. I början kändes allt bra – spegeln satt stadigt och vikten märktes knappt.
Men ju högre upp vi kom, desto mer oländigt blev terrängen. Vi tog fram stegjärnen, och klättringspartierna blev allt mer krävande. Jag var tvungen att koncentrera mig fullt ut – händerna på klippan, fötterna på små fotsteg, med spegeln som en tyst följeslagare på ryggen.
Det gick bra. Fram till bergskammen. Och vinden.
Vinden: När min spegel nästan blåste bort mig från berget
Från ungefär 3 200 meter förändrades allt. Vinden tilltog – inte gradvis, utan med full kraft.
Det som tidigare varit en smidig spegel förvandlades plötsligt till ett segel. Jag kände hur det drog i mig. Varje vindpust fick mig att tappa balansen. En gång var jag tvungen att kasta mig platt mot klippan, för jag tänkte: Nu lyfter det dig snart.
Spegeln fladdrade hotfullt, jag klamrade mig fast vid en utskjutande kant. Felix ropade något till mig – jag förstod ingenting. Bara vinden. Bara tanken: Ge inte upp nu.
Trots allt: Jag fortsatte. Centimeter för centimeter. Räknade händer, fötter och andetag. Jag stängde ute allt – utom nästa grepp.
Ögonblicket: toppen, gåshud, spegelblank yta
Runt middagstid stod vi där uppe. Inte en själ i sikte. Bara tystnad – och vind.
Jag satte upp spegeln och fäste den med karbinhakar på en stenblock. Jag kontrollerade allt en gång till och ställde mig framför den.
📸 Klicka.
En selfie. Inget filter. Ingen iscensättning. Bara jag, himlen, panoramautsikten – och min spegelbild på 3 400 meters höjd.
Det jag såg var inte bara mitt ansikte. Det var hela historien: klättringen, kampen mot vinden, ankomsten. Och ” elamirror ”? Oskadat. Inte en enda rynka, inte en enda spricka, inte ett spår av stormen.
I efterhand: Varför den här selfien var mer än bara en bild
Nedstigningen var tystare, mer avslappnad – åtminstone i tankarna. Jag var trött, men tillfreds.
Väl tillbaka i stugan tittade jag på bilden på mobilen. Och insåg genast: Det här är den rätta.
✔️ ” elamirror ” har klarat det ultimata hållbarhetstestet
✔️ Inga skador, trots kontakt med klippor, klättring och kraftiga vindbyar
✔️ En selfie som inte bara är snygg – utan också berättar en historia
Men det viktigaste var inte fotot. Det var känslan.
💡 Att veta att vi har skapat något som inte bara glänser – utan också håller. Även när du tror att du strax ska flyga iväg.
Nästa gång du tittar i spegeln, fråga dig själv:
🪞 Har din redan varit uppe på 3 400 meter? Min har det.